Är det lättare att vara extrovert?
Världshälsoorganisationen (WHO) betraktar introversion som ett mentalt hälsoproblem. Det kan anses nedslående för oss. Värt att komma ihåg är att samma organisation ansåg att homosexualitet var en mental sjukdom fram till 1990. Det är märkligt att introversion kan betraktas som ett handikapp när det finns så tydlig forskning på området som berör alla fördelar det medför (akademisk förmåga, impulskontroll, visualiseringsförmåga, självständighet etc).
”Jag är dum.”
”Jag vet ingenting.”
”Vad jag kan göra är inte värt någonting.”
”Jag förtjänar inte att ha framgång.”
Dessa är bara några av de lögner mina klienter i individuell utveckling har som mantra. Det verkar onödigt dumt då det bör noteras att dessa personer bevisligen ligger bland de 3% mest begåvade. Den sista kan även undertecknad skriva under på. Det finns nästan ingen gräns för de negativa föreställningar vi slår oss i huvudet med. Men det värsta är att vi varje dag använder vår energi för att övertyga oss själva och andra att dessa lögner är rena sanningen – och ännu värre: Det blir en självuppfyllande profetia som så småningom blir sann. Eftersom vi blir vad vi tycker.
Utbudet av psykologiska tjänster inom arbetslivet är stort. Konsult på konsult erbjuder utbildningar, chefsutveckling, kurser i konflikthantering, stresshanteringstekniker, och mycket annat. Ofta har de olika produkterna slagfärdiga namn, gärna på engelska som ska locka köparen att få en bild av metoden som seriös och internationell. Som köpare är det dock svårt att kunna göra en bedömning av en produkts effektivitet. Det är närmast omöjligt att kunna sålla mellan de olika stresshanteringskurserna och känna sig trygg på att man väljer den bästa, den som verkligen hjälper ens personal att varva ner. Konsulterna/försäljarna har ofta en hel del argument, som i sig låter bra och lockande, men som behöver synas i sömmarna. Här kommer ett urval och hur jag tycker ni bör bemöta dem:
Varje gång jag träffar en professor i ekonomi, brukar jag fråga om det just nu pågår någon forskning kring säljandets betydelse i näringslivet. Svaret är alltid nej. ”Professor Guru” vid Handelshögskolan i Stockholm såg snarast generad ut vid frågan, och menade att det kanske inte är det som intresserar studenterna mest (eller professorerna). Det borde det göra.
I dessa dagar där entreprenörskapet betraktas som framtidens lösning på alla problem, är det ju konstigt att vår inställning till säljandets betydelse i större sammanhang är obefintlig. Jag har i många år jobbat aktivt med säljträning för entreprenörer i Sverige och internationellt, både i praktiken och på universitet, och skrivit flera bästsäljare på området. Under den tiden har jag sett att alla gillar att fundera ut nya idéer, göra visioner, skriva affärsplaner, göra budgets etc. Marknadsföring brukar också få sin del av intresset – men när det kommer till säljandet är de flesta helt låsta. Resultatet av säljandet är man intresserad av, nämligen intäkterna, men vägen dit är mer luddig för väldigt många. En entreprenör som inte vågar eller vill sälja förblir dessvärre i garderoben. Min egen mission är i dessa sammanhang att avdramatisera hantverket och leda människor ”från säljskygg till säljtrygg”.
Via ett inlägg på bloggen The Brand-Man (Micco Grönholm) vill vi tipsa om ett klipp med reklamgurun Rory Sutherland där han, för att använda Miccos ord, i ett både tänkvärt och underhållande TEDx-tal diskuterar frågeställningen: Vad hade hänt om din verksamhet hade investerat lika mycket tid och pengar på att lösa människors psykologiska problem som ni investerar i att lösa deras fysiska – t.ex. tekniska – problem?
Läs inlägget/se klippet här.
Utmärkta bloggen Please Copy Me (Mattias Åkerberg) ger i ett inlägg från den 22 augusti tips på bra böcker om branding/att bygga varumärken.
Läs och bli inspirerad här.
När jag gick på gymnasiet fick jag sommarjobb på ett elektronikbolag som hette Standard Radio & TV. Min uppgift var att stoppa kretskort i en speciell låda, trycka på en knapp och se om en grön lampa tändes. I så fall var allt okej. Om lampan inte tändes var det något fel på kretskorten och jag fick undersöka om det var några kopparledare som av misstag kortslutits i tillverkningen. Då var det dags att plocka fram skalpellen och skrapa lite för att sedan testa kortet i lådan igen. Det måste ha varit ett av de tråkigaste jobben jag haft.
Stämpelklocka används än idag hos många kommuner och företag (Flickr: Explorer Björn)
Ett av de märkligaste minnena jag har var när det var dags att gå hem och stämpla ut. För det var naturligtvis en stämpelklocka som registrerade tiden när man lämnade fabriken. Det intressanta var att det alltid ringlade en lång kö kring femsnåret, men ingen stämplade ut – alla stod och väntade. Stämpelklockan gick nämligen i sexminutersintervaller. Så om man kom dit, säg 16.55, så väntade man till 17.00 om det nu var nästa intervall. På så sätt tjänade man fem minuter. Fast ordet ”tjäna” kan man diskutera. Som anställd slösade man bort fem minuter av sitt liv och ur företagets synpunkt så stod folk och hängde utan att producera något värde.
Dags att stämpla ut för gott
Det var ren idioti förstås. Numera finns inte företaget kvar och produktionen om den alls finns kvar sker säkert i Kina. Men exemplet tjänar som introduktion till en presentation av några av arbetslivets vedertagna sanningar:
Under sommaren har jag hunnit bli färdig med min bok (och en ansenlig mängd rosévin). Jag har haft anledning att fundera mer på det där med extroversion och introversion (DN intervjuade mig kring mitt blogginlägg om detta i våras). Eftersom jag (introvert) lever med en kvinna som är extrovert dyker det ständigt upp situationer där vår dynamik gör sig påmind (ibland använder hon upp allt syre i rummet). Detta är vad jag kommit fram till:
Generation X (födda mellan 1961 och 1981)
Vad kännetecknar den generation som nu står i begrepp att ta över stafettpinnen från 40- och 50-talisterna?
Denna generation är numerärt ganska liten eftersom den gjorde sitt inträde samma år som P-pillret blev tillgängligt. Generation X växte upp under en tid där föräldraskapsidealet värnade för vikten av frihet. Den perfekte föräldern var någon som gav sina barn en stor möjlighet att utforska världen. Som en konsekvens har denna generation rört sig över stora områden som barn. Vid denna tid betraktade vuxna barn som tåliga (barn hade inte ens säkerhetsbälte). Ofta hade generation X ansvar som idag skulle anses direkt olämpliga för barn (att se en sexåring själv på tunnelbanan skulle vi se som märkligt idag). Under uppväxten var det kalla kriget kännbart och kärnvapenhotet var en realitet.
Fängslande är att titta på serietidningens utveckling med generationsglasögon. Själv hade jag näsan i en uppslagen serietidning under större delen av min uppväxt. Batman, Stålmannen och Kalle Anka har varit mina kompisar sedan jag blev läskunnig. Jag har reflekterat över hur Batman utvecklats under de snart 75 år som karaktären har funnits. Denna förvandling handlar om så mycket mer än den grafiska framtoningen. Batmans olika skepnader är ikoner av generationstillhörighet.
