Jag skulle hinna jobba femton år inom Sodexo, på en lång rad olika chefsbefattningar, innan jag blev varse att min ålder, mitt kön och mitt tidigare medborgarskap kunde upplevas som faktorer som har påverkat mitt avancemang inom företaget. Innan dess hade jag aldrig någonsin tänkt på att jag skulle ha blivit företagets vd för att jag är relativt ung, kvinna eller född i ett annat land. Jag har jobbat hårt, lagt ner min själ i mitt arbete, utvecklat mitt ledarskap, stöttats, fått chanser och tagit dem.

Men så fick jag, under en intervju med Sveriges Radio frågan som gjorde mig helt paff, som för första gången ställde mig inför känslan att jag var annorlunda. ”Hur känner du kring att du lyckats som kvinna och invandrare i den ledningsgrupp du just blivit ansvarig för?” frågade reportern. Jag var, och är fortfarande, övertygad om att jag fick min roll på grund av kompetens. Men plötsligt ifrågasattes den. Lyckligtvis kunde jag snabbt hämta mig från frågan, men den gjorde mig uppmärksam på något som jag tidigare inte riktigt förstått vidden av: människors fördomar. ”Om den här reportern har den här fördomen, hur ser det då inte ut hos alla andra?” tänkte jag. Det är att placera människor i boxar. Vi gör det hela tiden. Den som får reda på att jag kommer från Iran kanske tänker ”jag känner ju en annan person från Iran”. Sedan överförs den andra iranierns egenskaper på mig. ”Om hon är från Iran så står hon för det här, då tänker hon på det här sättet.” Men alla som kommer från samma land är inte lika alla andra som kommer därifrån. Det är så banalt att det nästan tar emot att skriva. Men likväl har vi fördomar. Och många av oss tillskriver andra människor egenskaper utifrån varifrån de kommer, vilket kön de har eller hur de ser ut.

Fördomar handlar inte om ondska. Det handlar snarare om rädsla. Och hjärnans strävan efter att göra världen så begriplig som möjligt till en så liten energikostnad som möjligt. Hjärnan vill hellre att vi ska jämföra upplevelser med sådant som vi känner till sedan tidigare än att vi ska försöka föreställa oss något helt nytt. Det nya är okänt, det gamla känner vi till. Ibland när jag pratar med människor om fördomar och förutfattade meningar brukar jag använda mig av ett exempel: jag berättar om en av mina medarbetare, som är lokalvårdare och som trivs bra med sitt jobb. Hen har arbetat hos oss i nästan tio år och älskar sitt jobb och sprider glädje omkring sig. Sedan ställer jag frågan: ”Vem ser ni framför er, kan ni beskriva personen?” Ofta blir det tyst och ingen svarar. Jag fortsätter och frågar: ”Såg ni Johan, 42 år, framför er?” Blickarna fastnar i golvet, tystnaden fortsätter. Johan passar inte in i boxen ”lokalvårdare”. Många är inte medvetna om sina fördomar. Omedvetenheten är det största hotet mot förändringsvilja.

Om författaren

Azita Shariati kom till Sverige utan nätverk och utan att kunna språket. Idag är hon vd för Sodexo i Sverige, ett av världens ledande service managementföretag. Hon har blivit utsedd till Sveriges mäktigaste affärskvinna av Veckans Affärer, Årets superkommunikatör av tidningen Resumé och vunnit Inspirational Role Model of the Year på European Diversity Awards. Hela bilden är hennes debutbok.

Hon har skrivit boken tillsammans med Fredrik Emdén.