Philip Runsten forskar vid Handelshögskolan i Stockholm om högpresterande grupper. I hans avhandling ”Kollektiv förmåga” finns många spännande aspekter redovisade om vad som krävs för att en grupp ska lyckas öka sin verkningsgrad i det den gör. Att öka den samlade samarbetsskickligheten i en organisation och alla dess olika grupperingar framhålls som en röd tråd och framgångsfaktor.
En kanske inte så oväntad slutsats men också något som, när man vänder och vrider på olika påverkande faktorer, inte är helt enkelt och självklart att åstadkomma. Som med mycket annat gäller det att först inse att gruppers bristande effektivitet är ett problem (på de flesta håll), det steg som brukar kallas ”sense of urgency”. Och sedan måste man föreställa sig potentialen i att lyckas med en förflyttning i riktning mot en mer samarbetsskicklig organisation. Det blir startpunkten för att börja agera och göra något åt saken.
En sak jag fastnade vid i Runstens avhandling är samspelet mellan ledare och medarbetare. I en referens till forskning på området hävdas att det enda vi kan vara säkra på är att ledare förr eller senare brister eller misslyckas. Organisationer måste därför byggas med utgångspunkt i hur vi hanterar denna förutsättning, snarare än att vi försöker hitta och forma ideala ledare som aldrig misslyckas.
