PlayStation-generationens Digitala Cowboys efterfrågar modiga ledare

Redan i juni 2009 började jag få lite problem med hälsan. Efter tusentals flygresor och möten över hela världen var det dags för mig att sluta. Det låter dramatiskt, men när jag hamnade på intensiven insåg jag att vår tid här på jorden är begränsad. Än viktigare var att jag bestämde mig för att använda resten av min tid till det som betydde mest för mig. Jag var då 38 år, pappa till två barn, en nörd som passerat bäst före-datum, helikopterpilot och framgångsrik företagsledare. Jag skulle kunna räkna upp mina viktiga strider, vilken roll jag hade haft och vilka områden jag fokuserade på i var och en av dem. Jag skulle också kunna räkna upp alla misstag jag gjort i varje roll, alla gånger jag fullständigt gjort bort mig som chef och ledare.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag haft förmånen att få träffa och arbeta med mycket begåvade människor. Jag har sett och upplevt bra ledarskap, både i det jag gör och i vad andra har gjort. Jag vill förstå ledarskap och, framför allt, växa som ledare. Det är därför jag började skriva på en bok, som skulle få namnet No Fear, och i den har jag koncentrerat mig på min roll som företagsledare. Jag har lärt mig att man växer mest i sällskap med andra och om man har modet att uttrycka sin åsikt och är beredd att diskutera den. Det är så jag har arbetat även när jag skrivit. Så jag gjorde inte boken ensam. Jag gjorde det tillsammans med vänner. Jag betraktar definitivt inte min bok som den slutliga sanningen om ledarskap, men hoppas att den kan lägga fram åsikter som är tillräckligt bra för att motivera ytterligare diskussion och utveckling. För att vara helt ärlig bestämde jag mig för att skriva boken av mycket själviska orsaker. Fram till att jag går i pension 2040 är min viktigaste uppgift som ledare att rekrytera och utbilda dussintals, kanske hundratals nya ledare. För att kunna göra det måste jag lära mig, och det behöver jag göra snabbt.

No Fear är alltså inte en lärobok. Du blir inte Alexander den store för PlayStation-generationen genom att läsa min bok från pärm till pärm. Den innehåller varken vetenskapligt bevisade sanningar, noggrant dokumenterade intervjuer eller statistiska data. Den bygger på informella intervjuer, flera dussin ledarskapskurser och handledningstillfällen och, framför allt, på alla misstag som jag gjort hittills i min karriär. Jag delar också med mig av några kollegers och vänners citat och tankar som jag tycker är intressanta. Några är anonyma, andra inte.

Skälet till att jag velat dokumentera mina slutsatser i en bok är att transparens och förmågan att dela med sig är kärnan i den förändring som ledarskapskulturen håller på att genomgå. Kunskap är inte längre makt, även om kunskapsarbetare är längst upp i hierarkin för värdeskapande. Makt baseras inte längre på en organisatorisk hierarki eller det mandat du fått. Din makt och ditt värde (hemska ord, båda två, förresten) avgörs av det konkreta mervärde som du skapar för ditt arbetslag och din organisation. Detta försvåras av att din organisation ständigt förändras. Den digitala revolutionen påskyndar förändringen. I No Fear talar jag mycket om PlayStation-generationen (som ni vet är PlayStation® ett registrerat varumärke som ägs av Sony) och om de människor som bäst symboliserar och tar till sig förändring – Digitala Cowboys. De är förändringsagenter som bestämmer hur vi måste leda i framtiden. Förändringen är tydligast på de så kallade tillväxtmarknaderna. I den här boken uppmärksammar vi särskilt internationella nätverk och marknader och vad som krävs för att lyckas på dem.

Mitt största steg i karriären var när jag kom in i en hundraprocentigt internationell miljö för fem år sedan. När jag lämnade det idylliska Joroinen i Finland i början av 90-talet hade jag besökt sex länder och fem stater i USA. Jag tyckte att jag var en riktig världsman. Jag trodde jag visste något om vad det innebär att vara internationell. Två ögonblick som förändrade mitt liv fick mig att inse hur totalt fel jag haft och att jag hade mycket mer att lära. Till att börja med blev jag förälskad i en rysk pianist vars familj bor i Columbia, Peru, Ryssland och Kazakstan. Inte långt därefter flyttade jag från mitt trevliga glashus i Sipoo till München, där jag fick erbjudandet att leda en personal på 8 000 medarbetare i 20 olika länder.

Efter ett par månader insåg jag att jag visste omkring en promille av det jag behövde veta för att leda ett verkligt internationellt team. Jag hade gått igenom mängder av olika ledarutbildningar. Jag hade läst massor av affärsböcker och kunde beställa en Campari med apelsinjuice på 30 olika språk. Trots allt detta kände jag mig naken och utsatt. Även om jag var en tekniskt kunnig ledare så var min envishet och min klart begränsade världsuppfattning obehagliga överraskningar. Jag var tvungen att välja: skulle jag låstas vara kapabel att generera mervärde vart jag än reste, eller var jag beredd att erkänna min okunnighet och börja lära mig snabbt? För att välja det sistnämnda behövde jag inse att det ofta handlade om mod.

När jag förberedde mig för att skriva No Fear bestämde jag mig för att arbeta enligt en av reglerna i en digital cowboys regelbok – att jobba i nätverk och vara öppen för och beredd på kritiska diskussioner. Min ambition var att få några av mina begåvade vänner att bidra med avsnitt i boken och att öppet diskutera några av mina enkla tankar. Jag lyckades. I varje kapitel medverkar gästkrönikörer med olika affärsbakgrund och från olika länder. Jag är uppriktigt glad över deras bidrag. Jag är ingen författare. Jag är företagsledare. Jag ber om ursäkt för mitt emellanåt klumpiga sätt att uttrycka mig. Mitt syfte är att teckna en så tydlig bild som möjligt av de utmaningar vi står inför samt av mina förslag till lösningar på en del av dem. Jag hoppas ni kan få nytta av dem någon gång.

Jag blir alltid lite besviken om jag inte lyckas få i gång en livlig debatt och utbyte av olika tankar när jag talar med människor. Samma sak gäller den här boken. För att göra detta så tekniskt enkelt som möjligt har vi skapat ett diskussionsforum där du kan dela med dig av dina frågor och till och med dina mest kontroversiella tankar. Om en lysande idé eller relevant kritik om mina ledarskapsidéer dyker upp i huvudet, gå till www.nofear-community.com och dela dem med andra läsare. För mig är den enda resultatindikatorn för No Fear om den får dig, mig eller andra ledare att flytta sig ett steg i någon riktning – helst framåt. Kära ledarkolleger, lämna rädslan bakom er!

Jag hoppas att du vill läsa mer om detta i boken No Fear.

Joroinen, 2012
Pekka A. Viljakainen

Twitter @pviljakainen  #NoFearBook

Aktuella artiklar 
Artikel i SvD 2012-04-30 av Ulf Carlsson
”Ifrågasätt alltid dina chefer” En ny generation är på väg ut på arbetsmarknaden. I boken No Fear: Ledarskap i en tid av digitala cowboys försöker Pekka Viljakainen svara på hur företag i allmänhet och ledare i synnerhet överlever deras intåg.
Läs mer: http://www.svd.se/naringsliv/karriar/ifragasatt-alltid-dina-chefer_6965171.svd

Artikel i DN 2012-04-11 av Marianne Björklund
”Traditionella ledare missar de unga talangerna” Dagens företagsledningar är för gammaldags och riskerar därför att gå miste om unga talanger. Att bara dela ut order håller inte, hävdar Pekka Viljakainen, tidigare hög chef vid Tieto Enator och nu rådgivare åt Rysslands president i bygget av Rysslands motsvarighet till Silicon Valley.
Läs mer:http://www.dn.se/ekonomi/traditionella-ledare-missar-de-unga-talangerna