Jag, Linus Jonkman är en cyniker. Tveklöst kommer jag bli den där griniga gubben som bär byxorna löjligt högt och skriker på tv:n. Skeptisk är jag till sockerströdda påstående som att ”alla är ämnade för stora saker”. Jag tuggar Werthers original och fnyser åt samtidsklyschor som att ”universum har en plan för oss alla”. Jag tror inte alls att det händer fantastiska ting automagiskt medan vi passivt väntar på utdelning från tur/ödet/postkodslotteriet. Nej, hårt arbete, tålamod, disciplin och engagemang är skeptikerns förklaring. Ingemar Stenmark sa det bra: ”Ju mer jag tränar desto mer ’tur’ får jag”. Kanske är det en effekt av min uppväxt på sjuttiotalet men detta är min sotiga världsbild. Med det sagt, vill jag berätta om något som jag ovanligt nog finner vansinnigt inspirerande.
Vi kan kalla honom för Gunnar.
Det var nämligen vad han hette. Gunnar var många saker, men trevlig var inte en av dem. Däremot var han matematiklärare av den klassiska skolan väl bevandrad inom sitt område. Han stod vid katedern och mässade med pekpinnen i ett stadigt grepp och mungiporna pekandes neråt. Han predikade något för oss och pekade sen på mig med pekpinnen. “Förstår du Linus?”.
“ehm, ja” nickade jag till svar.
“Bra då förstår alla andra också”.
Är det lättare att vara extrovert?
Världshälsoorganisationen (WHO) betraktar introversion som ett mentalt hälsoproblem. Det kan anses nedslående för oss. Värt att komma ihåg är att samma organisation ansåg att homosexualitet var en mental sjukdom fram till 1990. Det är märkligt att introversion kan betraktas som ett handikapp när det finns så tydlig forskning på området som berör alla fördelar det medför (akademisk förmåga, impulskontroll, visualiseringsförmåga, självständighet etc).
Under sommaren har jag hunnit bli färdig med min bok (och en ansenlig mängd rosévin). Jag har haft anledning att fundera mer på det där med extroversion och introversion (DN intervjuade mig kring mitt blogginlägg om detta i våras). Eftersom jag (introvert) lever med en kvinna som är extrovert dyker det ständigt upp situationer där vår dynamik gör sig påmind (ibland använder hon upp allt syre i rummet). Detta är vad jag kommit fram till:
Generation X (födda mellan 1961 och 1981)
Vad kännetecknar den generation som nu står i begrepp att ta över stafettpinnen från 40- och 50-talisterna?
Denna generation är numerärt ganska liten eftersom den gjorde sitt inträde samma år som P-pillret blev tillgängligt. Generation X växte upp under en tid där föräldraskapsidealet värnade för vikten av frihet. Den perfekte föräldern var någon som gav sina barn en stor möjlighet att utforska världen. Som en konsekvens har denna generation rört sig över stora områden som barn. Vid denna tid betraktade vuxna barn som tåliga (barn hade inte ens säkerhetsbälte). Ofta hade generation X ansvar som idag skulle anses direkt olämpliga för barn (att se en sexåring själv på tunnelbanan skulle vi se som märkligt idag). Under uppväxten var det kalla kriget kännbart och kärnvapenhotet var en realitet.
Fängslande är att titta på serietidningens utveckling med generationsglasögon. Själv hade jag näsan i en uppslagen serietidning under större delen av min uppväxt. Batman, Stålmannen och Kalle Anka har varit mina kompisar sedan jag blev läskunnig. Jag har reflekterat över hur Batman utvecklats under de snart 75 år som karaktären har funnits. Denna förvandling handlar om så mycket mer än den grafiska framtoningen. Batmans olika skepnader är ikoner av generationstillhörighet.