Ny tid, ny strid

Abstrakta århundradet
Det är en märklig tid för oss som bor på denna lilla blå planet. För hundra år sedan kunde jag räkna mina inventarier och därigenom visste jag vad som var värdet på min verksamhet. Idag består den största delen av min verksamhets värde av abstrakta ting. Värdet kommer från patent, varumärke och medarbetares engagemang. Antagligen är det förväntningarna på mitt varumärke som väger absolut tyngst i denna tid av omvälvande förändringar. Det handlar inte längre om vad kunder behöver utan om vad de tror att de vill ha (vilket förklarar kilometerlånga köer till lanseringen av den första ipad:en). Företag som Facebook och Google räknas till tidens framgångsagor samtidigt som de producerar endast luft. Det abstrakta har blivit det mest konkreta vi har.Det sägs att sex av tio yrkesroller producerar abstrakta resultat idag. Jag är övertygad om att människor kommer att blicka tillbaka och definiera detta decennium som den största förändring vi sett. Samtidigt sker det förändringar omkring oss som berör våra generationer. Två förändringar är speciellt betydelsefulla; de representerar två unika händelser i mänsklighetens historia.

Den första handlar om en globalt stigande ålder som en följd av förbättrad sjukvård och höjd livsstandard. Kring år 2030 förväntas vi ha nått en punkt där vår planets dominerande åldersgrupp är pensionärer. Givetvis kommer detta att få en effekt på politisk balans och på gångbara affärsmodeller. Men detta är inte det stora. Det som jag uppfattar som den riktiga generationsförändringen är något helt annat. Jag är född i mitten på sjuttiotalet. När jag talar med andra människor i västvärlden blir det snabbt uppenbart att vi på flera sätt formats av samma kultur. Vi minns en uppväxt präglad av Benjamin Spocks “låt gå”-mentalitet. Vi rörde oss över stora ytor och fick ta ansvar för vår egen tid. Vi behandlades som tåliga varelser vilka levde i periferin av våra föräldrars liv. Vi lyssnade på Grunge, tittade på MTV och hade den mest nedknarkade ungdomskultur som kan tänkas. Vi smygrökte i busskurer och levde nära det kalla kriget. Jag har provat denna diskussion många gånger och det blir som regel en bitterljuv nostalgitripp i 80-talsminnen.

Om jag diskuterar min uppväxt med någon från Indien eller Kina blir det dock tvärstopp på likheterna. Vi delar inte alls samma minnen och populärkultur. När de refererar till de stora rubrikerna i media tänker de inte på Tjernobyl eller Bill Clintons otrohetsaffärer. De har inga minnen av svarta pantrarna i OS eller avskaffandet av apartheid. Istället nämner de händelser som vi knappt har hört talas om i väst. Men, det händer något fantastiskt när vi flyttar oss fram till 80- och 90-talisternas värld. Gör du samma övning med dem finner du plötsligt en massa likheter. Det finns en mycket samlad kulturell hemvist för denna generation. De delar samma Youtube-länkar, lyssnar till samma musik och de twittrar om samma världshändelser. Generation Y är världens första globala generation.
Kraften i denna enade linje har vi redan sett prov på i form av den arabiska våren eller Barack Obamas presidentkampanj. Generation Y skapar en storm med word-of-mouth och genererar en värld som förändras en tweet i taget.

En generation planterar trädet, nästa får skuggan
Vi ser en generation som nu slår in som en bred våg av kultur mot yrkeslivets sandslott. Att de är annorlunda än tidigare generationer är bortom alla tvivel. Men hur skiljer de sig från tidigare generationer? För att förstå en generation måste du förstå den tid den kommer ifrån. Första byggstenen lades på mitten av 60-talet när det plötsligt blev legitimt att fundera över egoistiska behov. Vad gör mig lycklig? Vad vill jag jobba med? Detta blev vanliga frågor när den gamla värdegrunden om lojalitet och disciplin började vittra sönder. Redan här formades en viktig värdering, nämligen den om att jaget är det viktigaste som finns. Jag , jag och JAG.

På 90 talet ändrades människors dna. Barn blev ömtåliga varelser som nu behövde solskyddsfaktor 50, trappgrindar, babylarm och lära sig gå-hjälmar. 70-talets barn som åkte tunnelbana själva som sju-åringar var fjärran. Föräldrar blev närvarande, uppmärksammande och uppskattande som aldrig tidigare. Av dagens tonåringar påstår 85 % att en av föräldrarna är den närmsta vännen. Barns tid strukturerades upp av föräldrar vilka fyllde dem med allsköns aktiviteter. Att odla sin talang och att vara unik blev till en del av den värdegrund som lades för dem. Drivkraften bakom att vara unik kan vara en förklaring till varför 40 % av Generation Y har tatueringar. Det kan upplevas som att 70-talisternas slogan om att ”inte dö som en kopia” har ärvts och förstärkts. Samtidigt finns det stora gapande raviner i den tonårskultur som funnits tidigare. Något som exempelvis inte har ärvts är X-generations svarta humor. Den enskilt största skillnaden är sannolikt det föräldraideal som format Generation Y. Som barn behandlades som “små vuxna” och blev en del av beslutsapparaten genom familjeråd. Samma familjeråd påverkade sannolikt (o)förståelsen för de hierarkier som traditionella företag envisas med. (För de yngre är det fortfarande inte uppenbart varför samma idé är bättre när den kommer ifrån någon med en lång konstig titel.) Min upplevelse är att det är speciellt 50-talister som upplever Generation Y som ”respektlösa”. Trots detta är det just 50-talisterna som en gång i tiden skapade tonårsrevolten och bröt mot gamla hierarkier. Ytterligare en vinkling på sammanhanget är att 50-talisterna tenderar att vara föräldrarna till Generation Y. Det tycks ju som att det är exakt samma värderingar som gått i arv. För en generation där alla kan bli Lucia är hierarki ett synnerligen främmande koncept.

Att bli fortsättad…