En reflektion i vardagen kring Myter, Fallgropar och Sugrörssyndrom

Skål. Ett skummande glas kallt öl är gott. Men den senaste klunken var i kyligaste laget och fastnade på resan ned i halsen. Det stolta, svenska bryggeriets tillika Svenskt Näringslivs ansikte utåt trampade med båda fossingarna i det beryktade klaveret. Då detta skedde i radio såg ingen vad det berodde på, nämligen att han hela tiden betraktade världen genom ett sugrör. Ett smalt dito.

Herr Näringsliv råkade således ut för både en myt och ett syndrom. Fallgropar som en lång räcka med likasinnade, företrädesvis herrar men även en och annan dam som passar in i det gamla paradigmet, genom åren råkat ut för.

Myten är naturligtvis den enfaldiga övertygelsen om det begränsade urval som finns till styrelser. En lömsk villfarelse som blivit sann på grund av sugrörssyndromet. Dessa likasinnade beslutsfattare som med åren mejslats till exakta, identiska former: raka hörn, blanka ytor och höga hästar.

Nu tror jag inte att Jens menade illa. En förmodligen allt igenom rejäl karl som vill gott, gör rätt för sig och ser människan. Men tittar tyvärr, som många andra, genom ett sugrör som placerats framför ögat av historiens arv, från militären, genom elitskolorna och sedan succesivt fram till bordets kortsida i styrelserummet. De som bestämmer har nämligen alltid rätt, den enda sanningen. En sanning som aldrig egentligen ifrågasatts.

Detta sugrörssyndrom sprider kontinuerligt myter och problem i hela samhället.

• Det bidrar till brister i vården, då beslutsfattarna lyssnar på dem som säger de sanningar beslutsfattarna vill höra. De lyssnar inte på personalen och ger dem inte tid att resonera tillsammans. Personalen måste ju ta hand om patienterna.
• Det skapar en förvriden syn på problemen i skolan, där ministrar och andra beslutsfattare tillsätter utredningar och gör egna analyser – genom sina sugrör – istället för att bygga en ny organisationskultur med utgångspunkt från lärarna.
• Det skapar rädsla och osäkerhet bland medarbetare, i jakt på effektivitet genom syntetiskt ledarskap istället för att låta medarbetarna vara med på riktigt i utvecklingsarbetet.

Men – det skapar ju faktiskt också en bekväm tillvaro för dem som hamnat på rätt sida staketet. Inte så många olika tankar, inga obekväma sanningar och inte så många att dela bonusen med.

Så incitament för sugrören finns. Fortfarande.

/Lars Almhem

Nyfiken på mer?
Läs då Lars Almhems nya bok ”Lyft organisationskulturen! Ledarskap bortom myter, fallgropar och sugrörssyndrom” för att tillgodogöra dig alla kopplingar. Boken beställer du här. Och här kan du läsa ett smakprov.