När jag gick på gymnasiet fick jag sommarjobb på ett elektronikbolag som hette Standard Radio & TV. Min uppgift var att stoppa kretskort i en speciell låda, trycka på en knapp och se om en grön lampa tändes. I så fall var allt okej. Om lampan inte tändes var det något fel på kretskorten och jag fick undersöka om det var några kopparledare som av misstag kortslutits i tillverkningen. Då var det dags att plocka fram skalpellen och skrapa lite för att sedan testa kortet i lådan igen. Det måste ha varit ett av de tråkigaste jobben jag haft.
Stämpelklocka används än idag hos många kommuner och företag (Flickr: Explorer Björn)
Ett av de märkligaste minnena jag har var när det var dags att gå hem och stämpla ut. För det var naturligtvis en stämpelklocka som registrerade tiden när man lämnade fabriken. Det intressanta var att det alltid ringlade en lång kö kring femsnåret, men ingen stämplade ut – alla stod och väntade. Stämpelklockan gick nämligen i sexminutersintervaller. Så om man kom dit, säg 16.55, så väntade man till 17.00 om det nu var nästa intervall. På så sätt tjänade man fem minuter. Fast ordet ”tjäna” kan man diskutera. Som anställd slösade man bort fem minuter av sitt liv och ur företagets synpunkt så stod folk och hängde utan att producera något värde.
Dags att stämpla ut för gott
Det var ren idioti förstås. Numera finns inte företaget kvar och produktionen om den alls finns kvar sker säkert i Kina. Men exemplet tjänar som introduktion till en presentation av några av arbetslivets vedertagna sanningar:
